Bär: Sagan bakom logon

I en by med en enda livsmedelsaffär, ett bageri, ett slakteri, en grönsaksaffär och en smedja bor Bär. Bär är inte hans eget namn utan hans smeknamn. Hur hans eget namn låter, vet inte någon längre. Byns invånare känner honom sedan länge som Bär.

Så här fick han en gång sitt namn. Det var en vacker dag och han gick och köpte bröd hos bagaren. Han gick genom byn, förbi livsmedelsaffären när ett par människor kom ut. En av dem bar en hel kasse, fylld med varor. Bär såg henne och sade: - Ska jag hjälpa dig? Då blir det lättare att bära din kasse. - Å vad bra! För jag bär ihjäl mig. Orsaken är dessa kundvagnar. Bär tog väskans ena handtag och medan de gick, berättade kvinnan vidare. - Som jag redan sa, är orsaken dessa kundvagnar i affären. Tidigare tog jag alltid en korg för mina varor. Och då tog jag aldrig för många och för tunga varor med mig. Förstår du? Så gör man inte om man redan i affären måste bära sina saker. Men när de har dessa vagnar, tar jag självklart en och........ eh här till vänster, jag bor i detta hus......... och då blir det för många och för tunga varor, som tre flaskor saft, en flaska rengöringsmedel, två kilo socker och en stor påse potatis. Det är alltsammans över tio kilo. Puh, här är det. Nå unge man, tack så mycket, du är en ängel!

En dag senare hände något likadant när en liten pojke ville gå med tre stora flaskor saft i två händer. Barnet saknade tydligen en hand. Bär tog en flaska medan han frågade: - Varför tog du då tre flaskor? - Det är veckans erbjudande, farbror: ta tre och betala för två. Och, eh, tack så mycket för att du följde mig.

Snart spreds nyheten som en löpeld i byn. Han fick snabbt ett smeknamn: Bär, av verbet att bära. Att bära blev hans hobby, hans livslust. En hobby som började som assistent till att handla dagliga varor. Och som växte genom åren till assistent i det vardagliga livet. Bär hjälper människorna i byn att bära deras bördor. Han bär människors väskor som de kånkar på.

Det är människorna som inte kan röra sig med sina väskor som ber Bär om hjälp. Människorna med alldeles fulla väskor: helgväskor, ryggsäckar, cykelväskor, höftväskor, axelväskor. Väskorna som kan kallas med ett namn: livsväskorna. Väskorna fyllda med livserfarenhet, med skriande ledsenhet, bittra minnen, tärande saknad och för få lindrande glädjeämnen.

På så sätt kommer han varje vecka till fru Nilsson. Det började en gång med en stor säck potatis. Det var ett erbjudande som hon hade utnyttjat i grönsaksaffären: tio kilo! Bär såg henne: - Fru Nilsson, hur tänker du komma hem med den säcken? - Ack, snälla Bär, kan du hjälpa mig? Grönsakshandlaren har dessa smakliga potatisar som erbjudande, men bara i tiokilosäckar. Kan du följa med? Hos fru Nilsson dricker de en kopp te tillsammans och fru Nilsson börjar: - Ack pojke, livet är tungt. Jag är så glad att du följde med. Ensam skulle jag aldrig ha klarat mig. Kommer du förbi en gång till? Sedan den dagen besöker Bär fru Nilsson regelbundet. Han märker att hon rör sig mödosamt. - Det beror på höftväskorna under min väst, förklarar hon. Dessa väskor är tunga och hindrar mig. Ibland får jag välmenande råd att lägga väskorna i vardagsrummet, men de hör till mig, de är en del av mig. Suckande sätter sig fru Nilsson i sin stora fåtölj. Det verkar som om väskorna blir tyngre och fru Nilsson mindre rörlig för varje månad som går. Hon visar mindre glädje, eller rättare sagt: hon blir mer ledsen för varje månad.

En dag tar Bär henne med sig i bilen. De kör runt, sitter en stund på en uteservering och har trevligt. När han lämnar henne hemma i hennes egen stora fåtölj, ser hon glad och belåten ut. - Bär, du är underbar. Livet skulle bli många gånger svårare om du inte fanns. Hämtar du mig nästa vecka igen, om vädret är bra?

På detta vis åker Bär en eftermiddag i veckan tillsammans med fru Nilsson. Men inte bara fru Nilsson är lycklig med Bär. Det finns fler och fler människor i byn som ber honom att bära tillsammans med dem, bara för en stund, en eftermiddag, ett par timmar eller en hel kväll. Han lättar deras liv, även om det bara är för ett par timmar.

På så sätt cyklar han varje vecka tillsammans med herr Johansson, som bär två stora plastpåsar med sig. Det är omöjligt för herr Johansson att cykla på ett normalt sätt och på egen hand eftersom han inte kan sätta de två stora plastpåsarna bak på cykeln. Och det är farligt att hänga dem på styret. - Bär, vilken utomordentligt bra karl du är! Underbart att vi kan cykla tillsammans med var sin plastpåse. På så sätt är jag ute i det fria. För, jo, vet du, jag kan sätta mig i trädgården med mina plastpåsar men jag blir även tvungen att dricka min kopp te i köket, vid diskbänken. Jag kan inte ta både mina plastpåsar och min kopp te ut i trädgården. Och säg inte att jag måste göra mig av med mina plastpåsar, eftersom de innehåller minnen som jag vill ha kvar. Bär, du gör mitt liv rikare!

Så bar Bär tillsammans med fru Nilsson hennes höftväskor, med herr Johansson hans plastpåsar, med Donald hans ryggsäck, med Eva hennes stora väska, med Annica hennes axelväska, med Peter hans linnepåsar.........och så vidare, och så vidare. Varje dag bar Bär sina bybors väskor.

En dag, när Bär har åkt tillsammans med fru Nilsson, säger hon: Vi ses nästa vecka! - Nå, jag är inte säker. Kanske ska jag göra något annat nästa vecka. - Ja, men Bär, vad ska jag ta mig till denna eftermiddag utan dig? - Det är sant. Jag ska se, jag ringer dig någon gång. Och Bär ger sig hastig iväg. Hemma ringer telefonen. Det är fru Nilsson. - Mår du bra Bär? Vill du ha en tårta till teet, i fortsättningen? Eller ett glas starköl, eller en sup? Var jag otrevlig mot dig, kanske? Och så vidare, och så vidare Bär lovar genast att han ska komma nästa vecka och att han inte ska ha tårtor eller supar och att fru Nilsson verkligen är snäll.

Sen går han ut i trädgården.

Och där går han nu. Han går av och an i trädgården utanför sitt hus. Från trädet till grinden och från grinden till trädet. Gående av och an, som en osalig ande. Han gnuggar sig över hakan och han vrider sina händer. Han stirrar i marken, ser på en fågel och suckar mycket djupt. - Vad ska jag ta mig till med allting här? Detta är en hobby som växt mig över huvudet. Jag vill gärna hjälpa människorna, men..... och han tittar frågande upp mot en koltrast på en gren. - Har du något råd? Alla människorna i byn med sitt bagage, med sina smärtor och bekymmer, med sin ledsnad och rädsla, med sitt förflutna som de bär med sig, dessa människor verkar vara beroende av mig. Och det vill jag inte! Även jag vill ibland något annat än att bära deras bagage. Koltrasten tittar klokt och flyger bort. Bär suckar en gång till, mycket djupt. Missmodig sätter han sig under ett träd. Han blickar ut från trädgården och ser sin granne gående. - Vad har grannen med sig? Bär glömmer för en stund sitt missmod och reser sig för att se grannen bättre. - Hej Åke! Vad har du med dig? - En halmbal för kaniner, Bär. Hos bonden utanför byn har jag hämtat en halmbal. Men snälla du, en sådan bal kan man inte bära och jag har ingen lust alls att lägga den bak i bilen. Då har jag snart bagageutrymmet fullt med halm. Så, se här: en skottkärra! Enkelt och lätt. Bär ser på honom med stora, vidöppna ögon: En skottkärra, mumlar han. Skrattande går grannen vidare. - Tack så mycket! ropar Bär efter honom. Och nu är det grannens tur att se med stora vidöppna ögon på Bär. Men det ser han inte längre. Han springer in, tar ett ark papper och en blyertspenna och börjar flitigt rita, raspa, mumla, pussla och sucka.

- Fru Nilsson mumlar han. Vad vill hon så gärna? Vad kan hon och vad är det hon inte kan? Hur stor till växen är hon och hur stark? Efter att en stund ha ritat, strukit över, suddat ut, ändrat igen och bitit på sin blyertspenna finns det en väska med ett slags underrede ritat på papperet. Bär letar efter smedens telefonnummer och ringer. - Jo, det är jag, Bär. Hör du, kan du göra en ram för mig? Ja, javisst har jag en ritning. Nej, det ska inte bli för tungt. Bra! Jag kommer med detsamma. Smeden, som alltid skryter att han kan göra allting om man har en bra ritning, ser på Bärs ritning och mumlar: - Jo, det blir bra. Imorgon bitti är det väl färdigt. Till slut väljer de tillsammans ut stål och små hjul.

Bär kör till garvaren och sedan hem.

Denna kväll sitter han sjungande bakom sin stora symaskin: - Ria faderia faderia faderallala, rallala, rallala, ria faderia faderia faderallala ho å hoppsansa Jo, egentligen är det en sång om nån som dansar och sjungar naken. Nå ja, sången är i alla fall glädjande och så fortsätter han: - Ria faderia faderia faderallala, rallala.

Nästa dag hämtar han ramen med små hjul hos smeden. Hemma sätter han den stora väskan, som han sytt under natten, på ramen. Det är tydligt att du och jag redan förstått att Bär sydde en stor skinnväska. Väskan och ramen tillsammans bildar en kärra, en bagagekärra för fru Nilsson. Bär åker genast till henne och han tar naturligtvis kärran med sig. Fru Nilsson har just sätt sig i sin stora fåtölj när dörrklockan ringer. Suckande och stönande under höftväskornas börda, reser hon sig. - Vem är där? ropar hon - Det är jag, Bär, svarar Bär. Glad öppnar fru Nilsson dörren. - Bär vilken överraskning! Ska vi åka bil en stund? - Nä inte precis. Se, vad jag har gjort. En bagagekärra. Kom, låt se. Om vi lägger alla dina grejor från dina höftväskor försiktigt i denna bagagekärra, så tar vi oss en liten promenad. Genom parken, till musikestraden. Fru Nilsson är helt överraskad och hon vet inte vad hon ska ta sig för. Hon tar sina minnen och erfarenheter ur sin höftväska och gråter tyst. Därför att de gör ont. Hon lägger dem i bagagekärran och en halv timme senare går hon tillsammans med Bär i parken. Fru Nilsson med sin bagagekärra och Bär bredvid henne. - Vet du, säger fru Nilsson när de kommer hem sent på eftermiddagen. Imorgon går jag tillbaka till musikestraden för det var så vackert. Bär ler mot henne.

Trött, fruktansvärt trött eftersom han jobbat hela natten, går han denna kväll tidigt till sängs. - Imorgon ska jag fundera ut något för herr Johansson, mumlar han och sover. Nästa dag börjar funderingsritualen om från början igen, att gå som en osalig ande i trädgården utanför huset. Från trädet till grinden och från grinden till trädet. Han sitter under trädet, han står, han går, han tuggar på sin blyertspenna. Och då föds idén. Han ritar en skiss, han åker till snickaren och skaffar en bräda och sen vidare till smeden. - Jaha, du har stora planer Bär, säger smeden. Ska du starta eget? - Kanske, kanske inte, se här, kan du göra det för mig? - Självklart. Senare, på eftermiddagen kan du se Bär komma gående genom byn med en äkta kärra efter sig. Herr Johansson, som för omväxlings skull sitter i trädgården framför sitt hus, ser honom redan på långt håll. - Hej Bär! ropar han, Kaffe? - Först ska du cykla, svarar Bär när han går in i trädgården med den kompletta bagagekärra efter sig. Se, på så sätt sätter du fast den under sadeln. Lägg nu dina plastpåsar i kärran, sätt på locket och cykla! Herr Johansson öppnar sin mun för att säga något men han sluter den igen, öppnar munnen på nytt och börjar: - Bär, hur, hur..... Försiktigt lägger han sina plastpåsar i kärran. Han stänger locket och sätter sig på sin cykel. - Oj! Man måste betänka att herr Johansson måste vänja sig vid att cykla på så sätt. -Oj Bär, det är kusligt!

Men efter tre svängar i kvarteret blir han lite van. - Utmärkt, nu kan jag åka cykel när som helst méd mina plastpåsar.

Nyheten sprider sig som ett löpeld. - Har du hört, fru Nilsson har en bagagekärra. - Har du mött herr Johansson, åkande på sin cykel?

Det tar inte lång tid förrän fler människor kommer och frågar honom: - Bär, kan du göra en kärra för mig också? Och då går Bär i trädgården, från trädet till grinden och från grinden till trädet. Han tuggar på sin blyertspenna, suckar mycket, ritar en skiss, överlägger med smeden (det vill smeden gärna eftersom inte alla Bärs skisser är så tydliga och vissa även är komplicerade). Sen bygger Bär något: en kärra, en sorts släde, en cykel med en låda framför (med det lämpliga namnet paketcykel) eller en varukärra. För varje människa gör Bär något nytt, något personligt. Han gör sina kärror på beställning och efter mått eftersom alla går olika vägar. Alla vill åka på sitt eget sätt och alla bär olika bördor.

Så har det blivit: Bär bygger personliga bagagekärror. Han annonserar knappast och han har ingen slogan. På husets framsida hänger bara en skylt: Bagagekärror till salu! Byborna däremot, de som har beställt och fått en bagagekärra, är liksom gående reklamskyltar. De går ut igen, rör på sig, kommer ut bland människor och, det som är viktigast för Bär, de skrattar igen. De har fått glädjen tillbaka i sina liv.

Men allting rullar vidare medan de går och lever upp på nytt. Nya människor kommer till Bär. Bär lyssnar på deras önskemål och ser på beställarens börda. Han går i trädgården utanför sitt hus: från trädet till grinden och från grinden till trädet, tills han har en genomförbar idé. Då kör han till smeden, till snickaren och ibland till garvaren, så att han kan bygga något för att göra beställarens livsbörda bokstavligen bärbar.

Bär, byggaren av personliga bagagekärror.



Originaltitel: Sjouw (2002)
Översättning: Conny Groot,
I sammarbetet med KOMVUX Vuxenutbildning Åmål (september 2005)

Copyright: Conny Groot

Design and layout: Frans Boom Data Åmål

Mångfaldigande av sagan, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbudet, utan medgivande av författarinnan.
Förbjudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Created: September 15, 2005, Last update: September 17, 2010
Conny foto 2

De nederlandse versie


KANTAA Förstasidan

Kantaa

Conny Groot

Homepage English

Homepage Nederlands

Homepage Deutsch



Conny foto 2 Conny foto 2 Conny foto 2 Conny foto 2